Samla pant eller sälja produkter

Vi som skriver det här driver Pantpolare, så vi är inte opartiska. Därför försöker vi vara extra raka. Att sälja produkter för att få in pengar till lag- eller klasskassan fungerar, det har lag och klasser gjort i decennier. Att samla pant är något annat, inte bättre på alla sätt, inte sämre på alla sätt. Här är de frågor vi brukar få, besvarade åt båda håll.

Vad tjänar ni mest på?

När ni samlar pant behåller ni 85 % av pantvärdet. När ni säljer produkter behåller ni oftast cirka 25–50 % av försäljningssumman, beroende på leverantör och produkt.

Det betyder inte att ni tjänar mer på pant. Hur mycket det blir beror på hur mycket ni pantar respektive hur mycket ni säljer, och det är två helt olika saker. En klass med barn som älskar att sälja kan dra in mycket på en katalog. En klass där varje barn värvar fem hushåll som sparar pant åt klassen kan dra in mycket på en kampanj. Sanningen är att det inte går att veta i förväg vilket som ger mest för just er, och det är okej. Det ni kan veta är hur stor andel ni behåller av det som kommer in.

Vad pant brukar ge för ett lag eller en klass har vi räknat på, med siffror från pantsystemet, i Så mycket pengar ger pant till laget eller klassen.

Hur enkelt är det för lagledaren?

Här finns en tydlig skillnad och en lika tydlig motvikt. När ni samlar pant får ingen produkter hemskickade. Det finns inget att sortera per barn, inget att dela ut, ingen leverans att vänta på och inga pengar att driva in från kunder. Panten betalas ut i automaten och kvittot registreras i appen.

Å andra sidan är att sälja produkter något de flesta lagledare, föräldrar och barn har gjort förut. Alla vet hur det går till. Att samla pant är nytt. Det är mer att förklara första gången, mer att sätta sig in i, och fler frågor från föräldrar som aldrig gjort det. Andra gången är det borta, men första gången finns det.

I slutändan är det ganska ofta leverantörens teknik och mjukvara som avgör hur enkelt det blir för den som håller i det, oavsett vad som samlas in. Där kan vi inte säga vad som är enklast. Det vi kan säga är att vi vet hur mycket tid lagledare och klassföräldrar lägger ner utan ersättning för att barnen ska få åka på cup eller klassresa. Vi sympatiserar enormt med det. Därför har vi gjort allt vi kan, och kommer fortsätta göra allt vi kan, för att det ska vara så enkelt som det bara går hos oss. Hur det ser ut i praktiken står under Så fungerar det.

Hur är det för barnen?

Att sälja passar en del barn väldigt bra. De tycker det är roligt att visa katalogen, hålla koll på beställningar och leverera. För andra barn är det väldigt jobbigt, för att sälja är att be någon köpa något, och alla barn vill inte det.

Att samla pant är att be om något som ändå ska bort. Grannen ska inte köpa något, bara ställa en påse i hallen. Barnets jobb är att fråga, och sedan hämta påsen varje gång den är full. Inget ska levereras efteråt. Det passar barn som hellre gör än säljer.

Olika barn, olika saker. Ett lag har oftast båda sorterna.

Blir det lika för alla barn?

Ett återkommande mönster när klassen säljer produkter är att det går bäst för de barn vars släkt har råd att köpa, och vars föräldrar har många kollegor att fråga. Andra barn säljer mindre, hur gärna de än vill.

Burkar och flaskor finns i varje hem, oavsett inkomst. Grannen behöver inte ha pengar över för att säga ja, bara en påse. Det gör att fler barn kan bidra på riktigt. Helt lika blir det inte, den som har många släktingar nära får fler påsar, och varje hushåll är något barnet själv har frågat och fått ja från. Men tröskeln för att vara med är mycket lägre, och det tycker vi spelar roll.

Hur känns det för dem ni frågar?

Att köpa något är en sak. Släkten ställer upp, men efter tredje barnet och femte katalogen börjar det kännas som en plikt, och strumporna ligger i lådan. Att bli tillfrågad igen nästa termin är inte alltid uppskattat.

Att ge bort pant kostar ingenting. Många tycker dessutom att det är skönt att slippa bära påsen till affären själv. Grannen som säger nej till kakor säger ofta ja till att spara sina burkar.

Och här går det åt andra hållet. Att bli tillfrågad om att köpa blir mindre uppskattat för varje gång. Att ha någon som hämtar panten blir skönare för varje gång. Påsen i hallen blir en vana, man vet vilka dagar som passar och hur man säger till, och efter en kampanj eller två är det bara ett smidigt sätt att bli av med panten. Så det går att fråga igen, kampanj efter kampanj, utan att någon tröttnar.

Vad är bäst för miljön?

Det beror på vad ni säljer. Det finns produkter som är väl valda och som folk faktiskt använder, och då är försäljningen inte ett problem för miljön.

Vi som driver Pantpolare bryr oss om miljön, och det är en av anledningarna till att appen finns. Vi ska vara ärliga med vad den gör: pant som samlas in är pant som blir pantad. Sverige pantar redan nästan nio av tio burkar, så det blir inte jättemycket mer. Men lite mer, för det finns hushåll där panten går i soporna, och deras påsar hämtas också.

Sedan finns det en sak till. Konsumtion som ingen egentligen bett om är aldrig bra för miljön. Pengar till kassan som kommer från burkar och flaskor folk redan har hemma bygger inte på att någon köper något de kanske inte behöver. Det är, tycker vi, ett sympatiskt sätt att fylla en lag- eller klasskassa.

Måste ni välja?

Nej. Många lag och klasser gör flera saker under ett år, och pant stör inte försäljningen, just för att ingen behöver köpa något. Släkten som redan beställt kan spara pant också, utan att det känns som att de blir tillfrågade en gång till.

Ett vanligt sätt att börja är att lägga till en pantkampanj det här året, vid sidan av det ni redan gör, och se hur det går. Det kostar inget att starta och inget om det inte blir något. Ni kommer igång på Kom igång.